loosergirl

har en stor klump i magen nu, och ett stort svart hål i hjärtat. Det hålet är helt fyllt med sorg!

Mina tankar går till Roger, Sandra, och alla andra i Mickes familj, men allra allra mest till Fia!
Jag vet vilket jävla helvete hon ska igenom nu. Hur man ska älta och älta för att panikartat famla efter de strimmor av hopp man inbillar sig. Kanske är det bara en ond dröm, kanske kommer han hem snart.

Tro mej, man tror det - fortfarande efter nästan fem år kan dessa hoppglimtar visa sig!

Men vad jag också vet är att själva begravningsdagen är en vändning. Man fattar det inte då, men det är liksom botten av allt elände. Efter den dagen kan man gå framåt. Man kommer aldrig någonsin att glömma och det finns stunder då man förbannar sig själv för olika saker;
"Varför väckte jag honom den där dagen?"
"Varför åkte vi inte bort tillsammans? Då hade det aldrig hänt"
"Varför bråkade vi?"
Varför, varför, varför?

Man kan aldrig få de svar vi så innerligt mycket önskar få, men hoppas, det kan man alltid!

För min del är jag tvungen att intala mig själv att det var hans tur att vända tillbaka.
Hans "mission" här på jorden va avklarat och något annat väntade.
Jag är helt övertygad om att vart vi än hade varit den där jävla dagen - den 15 juli 2004 - så hade han i alla fall förolyckats!

Nog om detta jobbiga nu.


Ta hand om varandra!