lessen

livets händelser får en hela tiden att minnas att man bara lever på lånad tid.
Det finns ingen som exakt vet när tiden runnit ut för en, men det enda man kan med säkerhet säga
är att livet kommer man aldrig levande ifrån!

Varför händer det då saker som gör att vissa har så bråttom till "slutet"?

Man blir så ledsen och sorgsen när man hela tiden blir påmind om döden och att den infunnit sej hos en ung människa. Samtidigt ligger det massor av gamla människor på olika äldreboenden som inget hellre vill än att få "vandra vidare".

Jag påminns om dagen - den dagen, den jävligaste dagen i mitt liv - när min prins försvann.
det är sjukt, men det är det första jag tänker på när nåt sådant händer.
Jag känner så starkt för föräldrar och syskon som blir kvar - förstår så väl deras förtvivlan och känsla av hjälplöshet.

Man blir en liten söndergråten trasig människa igen - ett tag.

Jag har kommit en bra bit på väg, andra har precis hamnat i helvetet.
Men jag vet av erfarenhet att om man bara tillåter sig att leve  och låta andra få vara en del i sin sorg så kommer det att lätta.
Det går ALDRIG över, men det kommer lättare dagar, man lär sig leva med sin sorg.

Jag hoppas att någon som läser detta kan förmedla en himlans massa styrkekramar från mig till de som blivit drabbad. Jag kan inte utlova mirakel, men det går att leva vidare!

Lev nu, lev idag, i morron kan det vara försent!


Miss you :'(

 


Kommentarer
Postat av: Helena

<3

2009-11-17 @ 22:20:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0