loosergirl

När det stod klart för mig att den mördade 54-åringen i Hofors
inte va "bara en i mängden" utan en av de mest sympatiska och glädjespridande människor
jag träffat, kändes det som en smäll på käften.

Vad är det för samhälle vi lever i när en av landets bästa, mest hjälpsamma lärare blir mördad?

Egentligen spelar det ingen roll om det hade varit en elak och motsträvig människa, inte heller spelar det någon roll vad man jobbar med -
MAN SKA VÄL KUNNA GÅ SÄKER I SITT EGET HEM???

Idag på nyheterna sa de hans namn och då brast det för mig - igen...

Tårarna vill inte sluta rinna - även om de mest rinner inombords.
Att det är så beror väl mest på att jag inte kan gå runt på jobbet och tjuta som ett barn som ramlat och slagit sig...

Fast det är det jag allra helst vill.
Tjuta
gråta ut smärtan

Jag kände honom inte alls egentligen, men ändå känns det så
Han är en stor del av vår C-uppsats
han är en stor del av våra praktikperioder

Han är en stor del av skolan i Hofors.

Jag skänker en varm tanke till alla som är berörda av denna händelse
familjen
kollegorna
eleverna
Hoforsborna

och tänder ett ljus för honom
I varmt minne bevarad!



Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

>-<->-<->-<->-<->-<->-<->-<->-<->-<

Det säjs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.

Atle Burman