loosergirl

Ännu en gång har det hänt…

En alldeles för ung människa har plockats ifrån oss alldeles för tidigt.
Det väcker så himla många känslor och minnen vaknar…

Vad är egentligen meningen med detta?
Varför händer dessa saker?

Dumma onödiga och orättvisa händelser som gör att så många människor mår så dåligt och blir så frustrerat ledsna…

Mina tankar går idag till framförallt föräldrar och syskon…
Det är ett helvete att gå igenom…och oändligt många VARFÖR????

Man vill bara skrika ut sin förtvivlan, men det blir bara ett litet ynkligt gnäll för man orkar inte hitta kraften som behövs för att få ur sig sin förtvivlan…

Man lever i en bubbla…man ser en massa människor omkring sig, men fattar inte att de verkligen är där… Vad vill de? Vad gör de? När ska man vakna ur denna jävulska mardröm?

Man vill inte vara med här nå mer…men fattar inte att detta är livet…det nya livet…att man måste gå igenom detta för att man faktiskt lever kvar…

Allt går vidare – och inget.

Man måste liksom lära sig leva igen…ett nytt liv…en ny vardag…en ny världsbild…med det största hål i sin själ och sitt hjärta…det svartaste hål man kan tänka sig…

Det går, ja det gör faktiskt det…men det gör ont.

Och man är sårbar…allt kommer så nära…å allt är så långt bort

…saknad…kärlek…saknad…förtvivlan…hopp…saknad…krasch…ljusning

Det finns en värld bortom detta mörker, vägen dit är krokig och man går inte säker –varken på vägen dit eller väl framme- men man fixar det…på nåt sätt.

Fast det är svårt att tro det – just nu, just idag…

Jag är nog inte framme ännu, men en go bit på väg…jag väntar in er, så kan vi ta sällskap och stötta varandra…

Det behövs – stöttning och förståelse…

Och vänner.

När Dina steg har tystnat
finns ändå ekot kvar.
När Dina ögon slocknat
vi alla minnen har.
Vi spar dem i vårt hjärta
tar fram dem då och då.
Så kommer Du för alltid
att vara här ändå.

Okänd