loosergirl

Vem är du? Vem är jag?

Har ingen aning om vem du är – och vet inte om jag vill veta heller. Jag blev inte heller sårad utan mest irriterad och nyfiken såklart…

Vad har du för intresse av hur eller vem jag är, vad jag har för värderingar och hur jag tycker i det och det?

Ja, jag skriver ju på nätet så det är klart att jag gör mig själv offentlig, men jag väljer själv vad jag vill dela. Har ni frågor så kom gärna till mig och fråga – face mot face… Jag berättar gärna.

Men för att ni ska få veta lite mer då så kommer en del här:

Jag är en helt vanlig människa med lyckan att få tre fina ungar. Jag har varit tillsammans med Hasse i 26 år och vi har varit gifta i 21 av dessa år. Jag har vanliga vardagsproblem, men väljer att försöka lösa dem på mitt sätt. Jag är ingen supermorsa i den bemärkelsen att jag gör allt rätt (…eller vad är rätt och vad är fel? Och vem sätter upp de reglerna?)

Jag ser en större trygghet i att jag har mycket bra kontakt med mina barn – vi pratar om det allra mesta. Jag vet i stort sett alltid vart de är, vad de gör och vilka de är tillsammans med. För mig är det mycket mer värt än om de är helt ”vita” till den dag de fyller 18 år. Jag har ju faktiskt varit ung själv så jag vet hur det är – dessutom måste jag säga att jag var betydligt värre själv när jag va i deras ålder - och det är inget jag är speciellt stolt över idag.

Eftersom vi genomled en stor tragedi för några år sedan så inbillar jag mig att mina ungar fick en helt annan syn på livet och det kan man ju diskutera om det är på gott eller ont – men det är så och det är tyvärr ingenting vi kan ändra på.

Ett större orosmoment (än alkohol) för mig är att Maria har så höga krav på sig. Precis som Karin svarat på kommentaren i föregående inlägg, så jobbar Maria på två ställen, pluggar och har som mål att läsa vidare, hon gnetar och sparar för att kunna läsa utomlands och så vill hon resa och se världen. Dessutom är hon en av tränarna till ett flicklag i innebandy och så spelar hon själv fotboll. Baksidan på denna medalj är att jag hela tiden oroar mig för att hon ska bli sjuk för att hon jobbar så hårt och så mycket – jag menar, man kan gå in i väggen för mindre.

Rasmus, för att komma till nästa barn, har köpt hus och håller på att rusta det – i stort sett ensam. Han har jobbat heltid från det att han tog studenten och till november, därefter jobbar han på timme fram till att företaget får in lite jobb igen. Även han har haft ett tränaruppdrag under ett par år, parallellt med sin egen träning (fotboll).

Vi har ofta fullt hus här, det är mer en regel än ett undantag att flera av ungdomarna omkring Rasmus och Maria trivs här. Att vi får ta del av deras liv är otroligt fantastiskt så jag kan verkligen intyga om att sina barns förtroende är värt miljoner gånger mer än vissa moralkakor. Däremot skulle jag förmodligen inte alls ha samma åsikt om jag gång efter gång på ett eller annat sätt får höra att mina ungar ”super och lever rövare”.

Men Jag kan inte med säkerhet veta hur jag skulle vara, tänka, tycka, agera om det var så. Jag hoppas att du är nöjd med mitt svar…



Jag är mycket stolt över mina barn
min familj
och
alla mina nära och kära