loosergirl

andra attacken som varit värre än värst har inkasserats.

Jag tog det på allvar nu och va iväg å pratade med vårdfolket.

 

Det började med att jag på onsdagen hade magont - jag är fortfarande övertygad om att det  var på grund av att jag fått i mej "vanlig" mjölk... och det gav sig med lite medikamenter...

Dock missade jag ett bokat besök - sjukt genant för mig.

 

Jag jobbade hemma hela förmiddagen och åkte sedan in till Bessemer för att göra lite av ett avslut där och sedan vidare för ett samtal i Kungsgården - som efter många om och men  INTE dök upp.

Jag åkte till Storvik och träffade en SYVkollega och vi skulle äta där...

tog en hamburgare - och det är väl det jag kommer att minnas som mitt största misstag för året 2013!

 

Tre tuggor in fick jag en välkänd känsla i halsen och eftersom jag va på okänt territorium så kunde jag inte hitta mina verktyg för att häva det på "mitt" sätt och det blev en ihållande situation.

 

Jag tackade för mig och åkte hem för att - vad jag trodde - få det att släppa.

Men den här gången fick jag acceptera att det var och förblev "fast".

 

Jag var livrädd, men skulle försöka hålla det "osynligt" för familjen - vet inte hur bra jag lyckades, men faktum kvarstår...

Panikångesten kom som ett brev på posten.

 

Jag la mig den kvällen utan middag och hade heller inte kunnat dricka något - det gick helt enkelt inte.

Jag bestämde mig för att stanna hemma på torsdag förmiddag för att kunna ringa HC för att få hjälp.

 

Naturligtvis hade jag missat att avboka ytterligare ett möte och Peo ringde och berättade att det satt ett gäng å väntade på mig!

Suck - ännu mer pinsamt blev detta!

Jag bad Peo be dem vänta och tala om att jag skulle vara inne på 20 minuter

skulle ju ialla fall till HC.

 

Detta besök gjorde min dag!

1. Det fick min kramp att släppa

2. Vi fick till ett mycket bra resultat!

 

Väl på HC så kunde mina farhågor i alla fall bekräftas...

 

Med största sannolikhet har jag ett magmunsbråck som spökar.

Stress (den dolda varianten) och oro i kombination med det är ingen bra kombination

och så lägger vi till panikångesten så är "katastrofen" ett faktum.

 

Vad har jag lärt mig av detta då?

1.  Inte äta sådant jag vet att jag undermedvetet inte klarar av att äta

2. Lära mig hantera mitt liv utan stress - börja med mindfulness och/eller yoga.

3. Ta hand om mig själv

 

Förutom det har jag insett vilka otroligt fina kollegor jag har!

Vilka underbara vänner som finns omkring mig.

Inte minst har jag ännu en gång insett vilken fin familj jag har!

Tack för att ni finns i mitt liv och låter mig få vara en del av ert liv!

 

Så kom vi då till dagen idag...

 

En mycket omtyckt och älskvärd människa har lämnat oss och han fattas mig!

Jag saknar de hårda tjuvnyp han kunde ge en när man gick förbi, de retsamma påståendena, det hesa skrattet när vi spelade kort, alla fina stunder som vi fått vara en del av hans liv.

Jag är av den åsikten att han har det mycket bättre nu, vart han än är och att han nu kan vara den glada människa han alltid va!

 

När så detta va över kändes det som ett lugn i hela kroppen på mig!

Nu är jag på spåret igen!

 

Tog på em. tag i mig själv och ville ge balsam till själen...

så jag bakade lite!

Mitt sätt att varva ner!

Det låter sjukt, men det är faktiskt så :)

 

60 tekakor, 6 limpor, 14 grovkusar och en halv sats bregottkakor